Sandra Bergman

Alltid är det på nätterna jag tänker som mest, vilket det förmodligen är för många.
Det är på nätterna alla känslor och tankar som samlats under dagen, vill ut.
Alla känslor vill kännas och tankarna vill tänkas, lite extra, lite mer än under dagen.
Det är både bra och dåligt, iallafall för mig. Jag älskar att skriva, för det är så mycket
jag vill säga, mycket jag vill förklara, berätta. Sedan när jag skriver så kan jag andas,
verkligen andas. En sten släpps från mitt hjärta, de salta tårarna får rinna nedför mina
kinder och klumpen jag tidigare haft i halsen förmultnas, försvinner.

Idag, ikväll är jag mest rädd och ängslig. Imorgon ska en av mina vänner opereras
för att ta bort en tumör som sitter i hjärnan. Han har inte oddsen eller procenten på
sin sida och jag vet inte om jag någonsin kommer få prata med honom igen.
Imorgon ska jag tända ett hoppets ljus för honom, mina tankar kommer ligga hos han,
min oro borde jag hålla för mig själv. Men morgondagen kommer kännas så fruktansvärt
lång. All denna väntan på smset jag så gärna vill ha, svaret på hur operationen gått.
Kanske bra att jag jobbar så jag har något att sysselsätta mig med, eller hur? Jag tror det.

På tisdag läggs en annan vän till mig in på sjukhuset för att ta en massa prover,
och jag hoppas att de proverna inte visar något dåligt. För jag vill att han ska vara frisk,
han får inte vara sjuk. Det är inte rättvist. Men egentligen, finns det någonting i denna värld
som är rättvist? Aja. På onsdag ska jag iallafall hälsa på honom och med mig ska jag ha
kaffe och bullar. Det har jag lovat. Jag ska sitta där, prata med honom, få honom att tänka
på annat än alla läkare, nålar och prover. Skratta, skämta, som alltid annars. Det ska bli
en bra dag, på vårat eget lilla sätt.

Undra om jag verkligen kommer kunna sova inatt. Det känns inte så. Har alldeles för
mycket oro i kroppen, och idag spelar det ingen roll hur mycket jag skriver för tankarna
tar ändå aldrig slut.

Jag behöver en famn inatt.
Jag behöver Alexander.