Sandra Bergman

Dina varma händer
Dina andetag
Din lena hud
Din röst
Ditt leende
Ditt skratt
Dina ord

Jag skulle ge vad som helst för att få vara med dig nu.

Nätterna är så långa utan dig Alexander.

Älskade älskade du

Är inte riktigt vaken, känns som att jag fortfarande halvsover.
Kan inte riktigt förstå varför jag är så trött idag, men någon andledning finns säkert.
Ska om en timme iväg och träna med Zila. Det ska bli väldigt skönt.
För några år sedan var träningen min medicin och jag lovade min psykolog
att aldrig sluta träna, dock dog det löftet ganska snabbt då jag flyttade
till Åre. Men nu har jag börjat med min medicin igen och jag hoppas
att det ska kännas lika bra nu som det gjorde då. För många handlar
träning om att bli smalare & bygga muskler, vilket det även gör för mig utåt,
men inom mig handlar allt om att jag vill må bra och slippa tänka. När jag väl
har börjat träna finns bara gymmet och jag, mina tankar försvinner och
jag bara finns. Det är underbart för mig. Men självklart är utseendet också
viktigt när det gäller självkänslan, om jag känner att jag ser bra ut mår jag
också bättre, väldigt logiskt. Men mest handlar det om att jag vill må bra
psykiskt.

I övrigt så rinner tiden bara iväg. Vilket bara är positivt då jag vill att det ska bli
den 26 Oktober så snart som möjligt. Jag gör samma sak varje dag.
Träning, jobb, prata med alex, hem, sova. Vilket får min dag att gå väldigt snabbt, skönt.

Saknar Alexander väldigt mycket. Mitt hjärta skriker efter honom varje minut.
Är så tacksam över att ha honom i mitt liv. Han får mig & mitt liv att fungera.
Älskar dig Alexander, av hela mitt hjärta.

Jag ser och känner hur hösten har lagt sig över Stockholm.
stövlar och vantar av alla sorter.
Det gör mig rädd, för även mörkret är ett stort tecken på den
kalla hösten.
Jag känner mig ensam här, bland dessa höstklädda
tusentals människor. Jag vandrar i ensamhet, i min värld,
med mina tankar påväg till Operakällaren varje dag.
Till ett ställe, där jag lär mig att le, att det är mitt jobb.
Jag vet det, mitt jobb är ett skådespel och jag är
bra på det. Ingen anar att det bakom leendet döljer sig
en krigare, som slipat sina svärd för att klara ännu en dag.

Jag vill åka hem till Östersund, nu.
Till min Alexander, till våran lägenhet, till vårat liv.
Jag vill träffa min familj, se hur Joacim växer, utvecklar sig.
Jag vill umgås med Marielle & Theresia, lyssna,skratta & gråta.

Den 26 Oktober kommer jag hem.
En längtan, en saknad, en förtvivlan.

Allt som händer där hemma, skrämmande.
Jag vill vara där, hjälpa till, stötta & bara vara.
Det känns som att jag behövs där. Gör jag det?

Snart, om en månad är jag hemma igen,
som ett plåster på såren ska jag försöka läka
alla de öppna sår som finns.

Marielle, ditt sår ska läkas, och jag ska hjälpa
dig så gott jag kan, så länge jag får.

Allt som händer där hemma är
Underhållande Skrämmande

Jag är hemma, hemma i Östersund.
Känslan jag hade när jag klev av tåget igår är helt oförklarlig.
Det var helt underbart. Jag har lärt mig att uppskatta denna
lilla stad så oerhört mycket under åren jag bott i Järpen/Åre.
Nu efter 3 veckor i Stockholm så kunde det inte kännas
bättre att äntligen få komma hem.

Sen att träffa Alexander, jag blev nykär igen!
Vilket gör det ännu tuffare att veta att på onsdag kommer jag
bli tvungen att åka ner till Stockholm igen. Det smärtar.

Men jag ska hålla ut.