Sandra Bergman

Jag ser och känner hur hösten har lagt sig över Stockholm.
stövlar och vantar av alla sorter.
Det gör mig rädd, för även mörkret är ett stort tecken på den
kalla hösten.
Jag känner mig ensam här, bland dessa höstklädda
tusentals människor. Jag vandrar i ensamhet, i min värld,
med mina tankar påväg till Operakällaren varje dag.
Till ett ställe, där jag lär mig att le, att det är mitt jobb.
Jag vet det, mitt jobb är ett skådespel och jag är
bra på det. Ingen anar att det bakom leendet döljer sig
en krigare, som slipat sina svärd för att klara ännu en dag.

Jag vill åka hem till Östersund, nu.
Till min Alexander, till våran lägenhet, till vårat liv.
Jag vill träffa min familj, se hur Joacim växer, utvecklar sig.
Jag vill umgås med Marielle & Theresia, lyssna,skratta & gråta.

Den 26 Oktober kommer jag hem.
En längtan, en saknad, en förtvivlan.