Sandra Bergman

Kolla på mig, vad ser du?
Vem tror du att jag är?
Förklara.
Berätta.
Kan du föreställa dig mitt liv?
Syns det i mina ögon,
i mitt ansiktsutryck?

Det finns de, de som
tror att dom vet.
Det finns de som vet,
men önskar att de inte
gjorde det.
Vill du veta?

Ta mig härifrån.

Idag.
Jag antar att denna dag är precis som alla andra.
Men jag är trött, mitt psyke är trött.
Min hjärna har träningsvärk precis som mina armar,
och snart ska jag iväg och pressa mina benmuskler
till det yttersta. Jag älskar det.

Ikväll
ska jag slita som aldrig förr, jag ska bära tallrikar, göra mig
synlig, presentera mat. Jag ska göra det jag är bra på,
det vi alla känner till, jag ska le och vara trevlig.
Ikväll ska jag göra mitt bästa skådespel,
någonsin.

Dina varma händer
Dina andetag
Din lena hud
Din röst
Ditt leende
Ditt skratt
Dina ord

Jag skulle ge vad som helst för att få vara med dig nu.

Nätterna är så långa utan dig Alexander.

Älskade älskade du

Är inte riktigt vaken, känns som att jag fortfarande halvsover.
Kan inte riktigt förstå varför jag är så trött idag, men någon andledning finns säkert.
Ska om en timme iväg och träna med Zila. Det ska bli väldigt skönt.
För några år sedan var träningen min medicin och jag lovade min psykolog
att aldrig sluta träna, dock dog det löftet ganska snabbt då jag flyttade
till Åre. Men nu har jag börjat med min medicin igen och jag hoppas
att det ska kännas lika bra nu som det gjorde då. För många handlar
träning om att bli smalare & bygga muskler, vilket det även gör för mig utåt,
men inom mig handlar allt om att jag vill må bra och slippa tänka. När jag väl
har börjat träna finns bara gymmet och jag, mina tankar försvinner och
jag bara finns. Det är underbart för mig. Men självklart är utseendet också
viktigt när det gäller självkänslan, om jag känner att jag ser bra ut mår jag
också bättre, väldigt logiskt. Men mest handlar det om att jag vill må bra
psykiskt.

I övrigt så rinner tiden bara iväg. Vilket bara är positivt då jag vill att det ska bli
den 26 Oktober så snart som möjligt. Jag gör samma sak varje dag.
Träning, jobb, prata med alex, hem, sova. Vilket får min dag att gå väldigt snabbt, skönt.

Saknar Alexander väldigt mycket. Mitt hjärta skriker efter honom varje minut.
Är så tacksam över att ha honom i mitt liv. Han får mig & mitt liv att fungera.
Älskar dig Alexander, av hela mitt hjärta.

Jag ser och känner hur hösten har lagt sig över Stockholm.
stövlar och vantar av alla sorter.
Det gör mig rädd, för även mörkret är ett stort tecken på den
kalla hösten.
Jag känner mig ensam här, bland dessa höstklädda
tusentals människor. Jag vandrar i ensamhet, i min värld,
med mina tankar påväg till Operakällaren varje dag.
Till ett ställe, där jag lär mig att le, att det är mitt jobb.
Jag vet det, mitt jobb är ett skådespel och jag är
bra på det. Ingen anar att det bakom leendet döljer sig
en krigare, som slipat sina svärd för att klara ännu en dag.

Jag vill åka hem till Östersund, nu.
Till min Alexander, till våran lägenhet, till vårat liv.
Jag vill träffa min familj, se hur Joacim växer, utvecklar sig.
Jag vill umgås med Marielle & Theresia, lyssna,skratta & gråta.

Den 26 Oktober kommer jag hem.
En längtan, en saknad, en förtvivlan.

Allt som händer där hemma, skrämmande.
Jag vill vara där, hjälpa till, stötta & bara vara.
Det känns som att jag behövs där. Gör jag det?

Snart, om en månad är jag hemma igen,
som ett plåster på såren ska jag försöka läka
alla de öppna sår som finns.

Marielle, ditt sår ska läkas, och jag ska hjälpa
dig så gott jag kan, så länge jag får.

Allt som händer där hemma är
Underhållande Skrämmande

Jag är hemma, hemma i Östersund.
Känslan jag hade när jag klev av tåget igår är helt oförklarlig.
Det var helt underbart. Jag har lärt mig att uppskatta denna
lilla stad så oerhört mycket under åren jag bott i Järpen/Åre.
Nu efter 3 veckor i Stockholm så kunde det inte kännas
bättre att äntligen få komma hem.

Sen att träffa Alexander, jag blev nykär igen!
Vilket gör det ännu tuffare att veta att på onsdag kommer jag
bli tvungen att åka ner till Stockholm igen. Det smärtar.

Men jag ska hålla ut.

Här är alla lika övergivna
Ensamma, synd om oss
Här går man inte runt och hälsar på
man måste ringa först
man måste boka tid
man måste skynda sig
man måste skärpa sig
man måste komma in
i Stockholm

Ännu ett skäl till vaför jag älskar Lars Winnerbäck. Ovan ser ni ännu ett utdrag i en av hans låt,
och det stämmer så väldigt bra. Aldrig känner jag sådan stress, aldrig känner jag mig så liten,
obetydlig, som jag gör när jag är i Stockholm. Det är en vacker stad, det kan ingen förneka, men
den förstörs av stressen och tunnelbanedån. Vissa älskar det, men jag är inte en utav dom.
De första dagarna är det helt underbart, men sen är det något som gör att det som en gång var
vackert försvinner.

Trots allt ska jag iallafall åka ner dit imorgon och jag är där för att stanna  två månader.

Att fånga varje ögonblick, vad innebär det egentligen?
Jag antar att det är olika för varje människa, men för mig
innebär det att du ska spara alla de bra ögonblicken inom
dig, du ska minnas och vårda de ömt.
Dagarna, månaderna och åren rusar så snabbt förbi och
mycket händer på vägen, därför är det viktigt att ha de här
ögonblicken att titta tillbaka på, tänka efter, känna glädjen
du hade den dagen. Kanske är det tillomed bra att förvara
en del jobbiga med för att senare kunna titta tillbaka och
kunna tänka, tänk jag har gått vidare, jag klarade det, jag är stark.
Bara att kunna tänka det kommer kunna stärka dig ytterligare.
För mig är det dock svårt att tänka så just nu, men jag hoppas
att jag i framtiden kommer kunna göra det. Jag har fortfarande
en väldigt lång väg kvar att vandra, och jag vet att det kommer
krävas mycket styrka och mod innan jag är framme vid den
punkten. Men jag ska komma dit, någon dag.

Jag sitter här och ännu en gång väntar jag på att
han ska komma hem, min trygghet, min värme, min hjälte.
Timmarna är fruktansvärt långa, och kylan utanför
tränger sig igenom de tunga väggarna, genom
mitt skinn. Den sprider sig i hela min kropp, det
känns som om jag ska frysa till is, jag ryser vid
tanken.

Förut idag, var kylan miljontals mil borta, och värmen
tog sin plats, la sig som ett varmt täcke. Det var bara
du och jag. Vi låg där, flera timmar. Jag hade dina armar
som höll mig hårt och jag hörde dina andetag i mitt
öra, kände dem i nacken. Vi behövde inte säga någonting,
tystnaden talade för oss båda. Vi behövde det.

Jag tänker på att detta bo, snart är vårat. Snart ska denna
lägenhet fyllas med våra saker, våra känslor, värme.
Det ska bli underbart.

Alexander Lurjé,
Jag älskar dig, på riktigt.
För all evighet & framåt

Har jobbat idag, det gick väldigt bra.
Ska inte säga att jag är less på jobbet för det är jag inte,
men jag är less på pizza och norska barnfamiljer.

Nu skrålar Magnus Uggla genom högtalarna, han är
bra tycker jag. Hans texter kan vara ganska meningslösa
men jag tycker om dom. Speciellt Första gången, men den
har ju ioförsig en mening.. Kanske därför jag tycker om den.

Ikväll blir det massmys med älsk, det ser jag fram emot.
Ska bli riktigt skönt eftersom det faktiskt var två dagar sen
vi var med varandra.

Tänker för övrigt väldigt mycket på vänner som försvunnit
genom åren. Vänner som har det jobbigt, vänner som är
långt borta, klasskompisar. Tänker på många.
Tänker på allt.

"plötsligt så har du nått fram till den dag,
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så, när det går så fort ändå"

Som om allt hopp äntligen gett någonting tillbaka,
som om en sten av oro släppt, nu har du vaknat.

Du får inte prata i telefon inte skicka sms,
men vet du? Det gör ingenting. Så länge du blir frisk.

Det här är inte slutet på din sjukdom, det är början
till ett nytt och friskt liv. Det hoppas nog alla. Både jag,
din familj och dina andra vänner.

Idag är jag för övrigt ledig från jobbet och även imorgon.
Det ska bli så skönt att ha två dagar ledigt, frågan är bara vad jag ska göra av dom.
Förmodligen ska jag bara ta det lugnt, kolla på tv, sitta vid datorn & självklart
lyssna på en massa musik.

I'll be the sun When your heart's filled with rain.
I'll be the one To chase the rain away.

Jag har fått beskedet.
Hans läge är stabilt, just nu.
De kommande dagarna är avgörande,
för hela hans framtid.
Bra eller dåliga nyheter?
För stunden, bra.
Men som vi alla vet, kan allting
förändras på två sekunder.

Jag gråter, för det är allt jag kan göra.
Än en gång är jag ute på osäker mark,
ingen aning om vart jag ska ta vägen.
Fan, lyft upp mig någon. Ta tag i mig,
ruska om mig. Säg åt mig att allt kommer
att lösa sig. Lova mig det.
Eller.. Ta mig bara bort från verkligeheten,
för just nu är den för smärtsam att leva i.

Alexander, my love is the only promise that remains

nu sitter jag här med en skrivande penna som försöker vara speciell
och jag undrar varför tiden dödar och jag undrar vart jag ska ikväll
så ta mig iväg till ensamheten Iväg till hemligheten och iväg till evigheten
så långt, så långt från verkligheten

I'm killing time, and time is killing me

Klockan är ännu bara halvtio när jag börjar skriva detta inlägg.
Min kropp känns tung, sliten, som om jag nyss sprungit flera mil, utan att stannat.
Min hjärna är trött, beställningarna från jobber idag ekar fortfarande i huvudet.
Säg vad jag ska göra för att siffrorna ska sluta rotera, vad jag ska göra
för att min kropp ska orka med dagarna och stressen.
Jag ger snart upp.

Jag har även tänkt mycket, speciellt på att jag fortfarande inte hört av
från min väns mamma. Min vän som opererats idag. Jag undrar om
han klarade av operationen, om han lever? Han kanske fortfarande
är nedsövd och man vet nog inte om han kommer överleva.
Jag vill veta, är orolig.
Kommer jag någonsin få höra din röst igen?

Alltid är det på nätterna jag tänker som mest, vilket det förmodligen är för många.
Det är på nätterna alla känslor och tankar som samlats under dagen, vill ut.
Alla känslor vill kännas och tankarna vill tänkas, lite extra, lite mer än under dagen.
Det är både bra och dåligt, iallafall för mig. Jag älskar att skriva, för det är så mycket
jag vill säga, mycket jag vill förklara, berätta. Sedan när jag skriver så kan jag andas,
verkligen andas. En sten släpps från mitt hjärta, de salta tårarna får rinna nedför mina
kinder och klumpen jag tidigare haft i halsen förmultnas, försvinner.

Idag, ikväll är jag mest rädd och ängslig. Imorgon ska en av mina vänner opereras
för att ta bort en tumör som sitter i hjärnan. Han har inte oddsen eller procenten på
sin sida och jag vet inte om jag någonsin kommer få prata med honom igen.
Imorgon ska jag tända ett hoppets ljus för honom, mina tankar kommer ligga hos han,
min oro borde jag hålla för mig själv. Men morgondagen kommer kännas så fruktansvärt
lång. All denna väntan på smset jag så gärna vill ha, svaret på hur operationen gått.
Kanske bra att jag jobbar så jag har något att sysselsätta mig med, eller hur? Jag tror det.

På tisdag läggs en annan vän till mig in på sjukhuset för att ta en massa prover,
och jag hoppas att de proverna inte visar något dåligt. För jag vill att han ska vara frisk,
han får inte vara sjuk. Det är inte rättvist. Men egentligen, finns det någonting i denna värld
som är rättvist? Aja. På onsdag ska jag iallafall hälsa på honom och med mig ska jag ha
kaffe och bullar. Det har jag lovat. Jag ska sitta där, prata med honom, få honom att tänka
på annat än alla läkare, nålar och prover. Skratta, skämta, som alltid annars. Det ska bli
en bra dag, på vårat eget lilla sätt.

Undra om jag verkligen kommer kunna sova inatt. Det känns inte så. Har alldeles för
mycket oro i kroppen, och idag spelar det ingen roll hur mycket jag skriver för tankarna
tar ändå aldrig slut.

Jag behöver en famn inatt.
Jag behöver Alexander.